Ja jag fortsätter väl skriva när jag ändå håller på! Har man väl fått tag på ett fungernade internet är det bäst att ta chansen. Internet är vi nämligen för tillfället inte bortskämda med här på gården.

Då var det alltså söndag och konfirmanderna återvände till gården. Jag kan tänka mig att känslorna var blandade hos gruppen som återvände. Glädje, saknad, hemlängtan, oro, förväntningar, förhoppningar är några av de ord som dyker upp i mitt huvud.

Vi inledde dagen med fika. Då vet man att man är tillbaka på Nissaström! Sedan följde gudstjänst där några konfirmandkompisar visade sin version av berättelsen om Den förlorade sonen. Efter lunch drog lekandet igång. Röda Havet (vår lektionssal) stormade av namnsånger, gudfruktsallader, fyra i soffan och skånska bönder. Och så lekte vi oss hela vägen fram till kvällsmaten.

Efter en stunds siesta var det samling och sång i kyrkan. Plötsligt började konfirmanderna försvinna därifrån. Det var konfirmandkompisarna Petter och Axel som hämtade ut dem två och två för att skicka ut dem på en vandring där den ena inte såg och den andra inte fick använda sina händer. Det krävs stora mängder tillit och förmåga att förklara om en som inte ser och en utan händer ska leta efter paket, rita porträtt och pussla tillsammans. Dessa saker visade alla prov på. Och de flest gick inte in i någon dörr...

Dagen avslutades med andakt i kyrkan, fika och därefter sagostund på golvet i matsalen (man tager vad man haver när man plötsligt delar gården med en annan konfirmandgrupp...).

Välkomna tillbaka!
Nu väntar tre veckor vi sent ska glömma!
Sara, som nu ska gå ut till solen och brännbollen